PEeTaH 電車男 xD

<--------- klick play innan läsning

Det har gått 1 månad och 4 dagar sedan vi skiljdes åt. Det känns som om det var igår vi sa farväl, igår jag gav dig den kramen, igår jag höll din hand, igår jag sa dem orden, igår jag fortfarande kände hur nära vi var. Visst går tiden fort ? Redan en månad, men ändå så sakta, så sakta, så sakta....

Jag tog det mycket bättre än jag hade förväntat mig den dagen, eller så ville jag bara låta oss ha ett så bra slut som möjligt, dessutom ville jag känna ända till slutet, att jag tillhörde dig. Det var också den första gången och den sista jag fick ett sms med dem 4 orden..........'' jag älskar dig också''

det går nog inte att beskriva med ord hur det känns att ha dig nära sig, man känner sig så trygt, du är den enda som jag har öppnat mig så mycket för. Jag vet att jag inte alltid kan göra dig glad och har nog dessvärre aldrig gjort dig, skratta så du får ont i magen. Hoppas dock att du har känt så som jag gör, inte den känslan, utan den känslan att någon betyder mycket för en och bekvämligheten. Har till och med känt så mycket att jag skulle kunna tänka mig att vi var gjorde för varandra.

Jag vet inte riktig vad jag har gjort under denna månad, jag har tänkt massor, men samtidig inget. Varför ska det vara så svår ? Har jag så svår att acceptera ? eller saknar jag dig så mycket ? Jag undrar hur du har haft det ? Jag behöver nog inte fråga, jag vet nog svaret inners inne, även om jag önskade att det var motsatsen.

Vissa stunder har jag inte känt av något alls, som om inget har hänt, allt är som vanligt. Jag vet dock innerst inne hur det ligger till, eller vet jag det ? Jag kanske lurar mig själv för att inte känna att jag saknar någon, att jag inte behöver ha den känsla som jag fruktar, jag är svag och när jag väl ger in, så kommer den känslan att äta mig inifrån.

jag ångrar mig inte att jag tog den första steget, när du kom tillbaka efter sommarlovet, viserligen utvecklades det till så som vi har det nu. Och jag var osäker i början, men jag ångrar inget, det var rätt det jag gjorde.

Här om dagen fick jag en känsla, skulle baka muffins, fick en sorlig känsla att jag inte kunde offra mig för någon annan längre, eller det finns ingen att offra till, eller suprisea, jag behöver inte längre komma på massa saker (som i och för sig är självmant) och försöka göra dig glad. Faktiskt så saknar jag lite den känslan, att kunna ha en person som man kan göra saker för att göra denne glad. Det gör mig glad att kunna planera att göra dig glad och om jag lyckas, blir du glad, då blir jag glad.

Minns fortfarande den gången, då du klagade på att jag tog dig som en främling, eftersom jag inte höll i din hand, när vi gick en promenad. På något vis så gjorde det mig glad, du ville vara nära mig, du ville inte vara främlig, du ville vara något närmare, något mycket närmare, det gjorde mig riktig glad.

Dem gångerna du har gjort saker för min skull, du anar inte hur glad jag blir, även om jag inte visar det, så betyder du mycket för mig, vem vill inte att den man gillar ska visa sina känslor för en ?

Minns fortfarande ditt leende, ditt leende var det underbaraste som fanns, det gav mig värme ända in till hjärtat, ett leende jag aldrig kommer att glömma, ett leende jag kunde bara stirra på, ett leende som jag nästan kunde kalla min.

att endast titta på dig, kunde jag bli glad

Och din doft var drog, känner man doften av dig vill man inte släppa taget, den doften att få kroppen att paralysera.....

Man kan säga att jag kände att du var mitt andra hem, det var bara så underbart att få diska medans du lagade maten, så kunde vi känna varandras närskap och bara prata skit. Att kunna krama om dig bakifrån när du lagade mat och skämta med dig samtidig som jag petade på din kind, på det sättet kunde jag öpnna mig för dig. Du är en underbar person.

Att kittla dig för reta dig, medans du säger lägg av och puttar bort mig. Att dryga mig för att göra dig irriterad, så att du drygar dig tillbaka och gör din ''ska jag slå dig eller'' uttryck. Att hålla om dig när du är ledsen och trösta dig tills du sluta tåra och känna att jag kan göra något för dig. Att ta hand om dig när du är sjuk, för att du ska känna att jag bryr mig och för att visa att jag bry mig. Att bara sitta i samma rum som dig även om du är fullt upptagen med annat. Att kunna tönta oss tillsammans. Att krama om dig utan att släppa för att se hur du skulle reagera. Att kela kind mot kind bara för att jävlas. Att peta på dig bara för att jag tycker det är kul. Att mata dig även om jag vet att du inte tycker om det. Att se en tråkig film med dig, så tråkig att du somnar i min famn, så att jag kan ta bilder på dig. Jag vet, jag kanske bad om för mycket uppmärksamhet. Men jag saknar dem allt

När du är ledsen blir inte jag glad, för att jag inte kan göra dig glad. När du är irriterad blir jag med irriterad, när du är osäker blir jag också ledsen, när du är sur blir jag med sur, jag vill ditt bästa, jag vill se dig glad, jag vill se dig le, jag vill se dig hoppa med glädje som ett litet barn, för, för mig är du mig.

Jag tycker inte att du ser dålig ut, även om du säger att du själv tycker. Jag tycker inte att du är jobbig, även om du ibland är lite jobbig. jag tycker inte att du är för barnslig, för jag gillar dig i den stilen. Jag tycker om din barnsliga sida, jag tycker om när du spelar spel, mot mig.

det är inte så jag inte inser vad jag har förräns jag förlorar det, jag ångrar mig bara att jag inte skapade fler, mycket fler minne med dig.

jag saknar den tid, då jag endast behövde dig, jag behövde inget, med dig kunde jag vara nöjd hur än jag hade det. Saknar dem gångerna jag kallar dig ''Ling'' och du svarar mig, saknar också när du kallar mig det

vet också att jag har gjort dig på mycket dålig humör, gjort dig orolig, gjort dig ledsen, tack för att du finns när jag behövde dig, i vissa tillfällen xD och förlåt till visa tider då du behövde stå ut med mig

Jag önskade ibland att hjärtat och hjärnan kunde få ta en paus ifrån dig, även om den ibland säger emot, det är som om det finns två pee inuti hos mig, en som vill släppa det hela, och en som vill ha kvar det hela. ibland känner jag hur emty jag är inombords och ibland kan jag ta dig som en vän.

jag har många gånger sagt till mig själv att inse hur det är, viserligen kan jag acceptera det, men sedan kommer det alltid något och triggar upp det.

Ibland känner jag mig så värdelös, att inte kunna göra något, både för dig och för mig själv. I know i need to move on, but i dont want to move on like this.

och jag hatar numera hur irriterad vi blir på varandra, så fort vi har kontakt med varandra, jag vill inte ha den känslan, jag vill inte ha den känslan med dig, den känslan som brukar komma fram och som jag aldrig trodde skulle falla in på dig, börjar vistas på plats.

Jag hade hoppades på att vi kunde vara som vanligt efter den dagen, som nära vänner, kanske har vi olika definitioner på det hela. Jag känner bara av en lång distans mellan oss, det som vi kände förr känner vi inte längre, inte ens känslan innan det blev vi. Känns som om avståndet ökar med tiden, hur kommer det att se ut i framtiden ? kommer vi att vara främlingar eller bekanta för varandra ? Vi glider isär, jag känner hur min andra hjärt-halvan försvinna längre och längre bort. Doesnt reach to each other anymore

vi kanske inte tänker lika, vi kanske inte prioriterar lika, vi kanske trots allt inte är så lika. Men för mig har du och kommer alltid att ha ett plats i mitt hjärta, ett plats som ingen kan ersätta.

jag vill inte att du ska tycka att jag är jobbig

fuck, det var inte tänkt att jag skulle skriva massa crap på denna inlägg -.-